Allt Gott Har Ett Slut-Mitt Slutgiltiga Farväl

Det var en sån där sommarkväll då solen stod lågt, och skänkte sin sista värme åt pojkarna som sprang efter bollen på gamla "femmannaplan", innan den långsamt försvann bakom den dystra hockey-hallen i öst. Den underbara doften av nyklippt gräs, föräldrarna som beskådade något som skulle föreställa fotboll, en unik stämning, en unik känsla. Somliga har upplevt den, andra inte. Det har snart gått tretton år sedan den kvällen. Kvällen då jag gjorde min allra första träning i klubben som då hette FAIK. Sedan den dagen har fotbollen betytt allt för mig. Den har skänkt mig glädje, den har skänkt mig ilska, den har skänkt mig lycka och till och med hat.

Några år senare blev rött till vitt och fyra bokstäver blev i stället tre - Klubben som har gett mig så många minnen skapades, FFK. Jag minns mycket väl när vår härliga tränare Antero konstaterade att kvällens träning skulle bli en lugn sådan, eftersom personen i fråga bara hade ätit en youghurt. Jag minns mycket väl hur stolt jag var när "Björna" för första gången frågade mig om jag ville vara med och spela i B-laget. Eller när jag fick beröm av "den där" Stefan Strandberg efter finalen i en inomhusturnering som vi förlorade. Där låg jag i omklädningsrummet, arg och besviken, med en hjärnskakning som hindrade mig att gå på öppet hus dagen efter. Jag minns så väl hur roligt det var att efter träningarna släcka lampan i bastun där en massa äldre överviktiga herrar satt, och hur de skällde på oss i rasande ton innan vi flydde anläggningen. 
Jag var bollkalle i ösregnet på den tiden då Robin var snabb och Niklasson var smal. Jag minns hur jag ofta brukade slänga en blick åt B-plan där en viss islänning som kallades för "Sigge" tränade snabbhet.

Jag har gått hela vägen från knatte till seniorlagsspelare och fick tidigt chansen att träna med några av mina förebilder i Eric, Billa, Jonas, David och Max. Det har varit så otroligt utvecklande, men nu finns inte en enda spelare av det forna FFK kvar och jag känner att det inte finns så mycket kvar att hämta, rent fotbollssmässigt såklart. Jag är helt enkelt redo att ta nästa steg. 

Efter månader i IFK Norrköping blev det till slut Torstorp, vilket känns rätt. Jag vet att många av er gärna hade sett mig i IFK, men ska man träna fem gånger i veckan vill jag vara säker på att den dyrbara tid och energi som läggs ner inte är förgäves, och jag är inte säker på den frågan. På den nivån är det väldigt speciellt, och den som inte får spela är i regel minst lika bra som den som faktiskt får spela. De som har agenter, de som har landslagsmeriter eller liknande är prioriterade, eftersom IFK har störst chans att tjäna pengar på dem. Det är ungefär så det funkar där inne, och det är inget jag hittar på. Exempelvis de två unga spelarna som såldes till England räddade klubben från röda siffor.
Hur som helst är jag överrens med Torstorp, samtidigt som IFK har erbjudit fortsatt samarbete och lämnat alla dörrar öppna, vilket passar mig utmärkt. 

Avslutningsvis vill jag passa på att skänka ett stort tack till alla som bidragit till min goda tid i FFK och givetvis önska er lycka till nästa säsong. Jag vill även passa på att tacka Stefan Strandberg lite extra som hjälpt mig med så mycket och bidragit med sitt fulla stöd, det har verkligen varit betydelsefullt för mig. 

Jag kommer sakna er alla, ledare som spelare, ordföranden, Reine och till och med Dragan. Jag hoppas att ingen tycker illa om varken mig eller Ola för att vi går till just Torstorp. 
Och det är min övertygelse att jag en vacker dag återvänder till klubben jag älskar, FFK.   



 

  

       
Josef Gustafsson